Torleif Ingelög 20120730
Haga Skogstorp 810
193 91 Sigtuna Landsbygdsdepartementet
103 33 Stockholm

Synpunkter på Landsbygdsdepartementets översyn av Svenska artprojektet.

Undertecknad är initiativtagare till ArtDatabanken och var dess chef från projektperioden på 1980-talet till permanentningen 1990 samt från denna till början av 2007. Jag ansvarade för och ledde planeringen och uppbyggnaden av Svenska artprojektet och i detta arbete hade jag mycket kontakter med framlidne, dåvarande miljöminister Kjell Larsson, politiker från ett flertal partier samt med båda berörda departementen. Jag har inte hörts av utredningen.

Jag önskar framföra att jag anser att Svenska artprojektet är en utomordentligt viktig satsning för Sverige som bidrar till att ge en nödvändig infrastruktur för forskning, museernas samlingar, miljövård och kunskapsförmedling. Det är helt nödvändigt att denna satsning får fortsätta och att den får göra det i ArtDatabanken-SLUs regi och ges en permanent form. Anslagen som inte skrivits upp sedan år 2005 bör därför av detta skäl dessutom ökas men också för att parallellt med fortsatt utgivning av Nationalnyckeln som tryckt bok möjliggöra en digital publicering av viktigt material. Den taxonomiska forskningen bör även fortsättningsvis förses med öronmärkta pengar. Situationen för museernas samlingar av biologiskt material är prekär och en minskning av stödet till dem skulle få stora negativa konsekvenser för deras skötsel och användning inte minst för taxonomisk forskning och för miljövårdsarbetet.

Nedan lämnar jag några synpunkter som jag bedömer viktiga och som jag tror kanske inte tillräckligt lyfts fram av övriga remissinstanser.

Varför finns ArtDatabanken och Svenska artprojektet liksom Centrum för biologisk mångfald vid SLU och inte vid t ex Naturhistoriska riksmuseet?

Denna fråga finns i detalj beskriven i SLUs jubileumsbok ”SLU – tre decennier mitt i samhällsutvecklingen” (Ramberg, G. ed, 2008, Sveriges lantbruksuniversitet) i en uppsats av T. Ingelög ”ArtDatabanken – en resa från 70-talets kalhyggesdebatt till dagens Nationalnyckel” (sid 257-269). Frågan är naturligtvis central när det gäller ArtDatabankens hemvist. Men utredaren har märkligt nog endast ytligt berört denna fråga och hänvisar inte heller till boken eller till annat underlag.

Det var tre forskare vid Skogshögskolan i Stockholm som i början av 1970-talet startade det moderna forsknings- och bevarandearbetet med arter i Sverige. De utsågs formellt av Skogshögskolan 1974 till ”Arbetsgruppen för hotade och missgynnade arter”. Skogshögskolan blev i slutet av 1970-talet en del av SLU och arbetet har sedan den tiden successivt utökats och utvecklats mycket. På vårt eget initiativ tog vi fram en rad handböcker om fauna- och floravård i skogs- och jordbruket, tusentals tjänstemän och brukare gick kurser inom detta och de första svenska rödlistorna togs fram också på vårt eget initiativ. Så småningom blev Naturvårdsverket uppdragsgivare.

Arbetsgruppen bedömde att det saknades ett samlat grepp om arter i Sverige, i synnerhet om hotade arter, och då ingen annan var beredd att ta detta samlade grepp så tillskapades med ekonomiskt stöd från Världsnaturfonden WWF och Naturvårdsverket i början av 1980-talet ”Databanken för hotade arter”. Ett stort kontakt- och samarbetsnät hade då redan börjat byggas upp med vårt lands biologiska institutioner och museer, ideella biologiska föreningar och amatörbiologer. Efter en försöksperiod och en internationell utvärdering som hyllade verksamheten och förordade permanentning beslöts i dec 1990 att verksamheten skulle fortsätta i form av en enhet vid SLU, gemensam för SLU och Naturvårdsverket. Skäl till att förlägga Databanken för hotade arter - numera benämnd ArtDatabanken - till SLU var att här fanns en omfattande verksamhet att bygga vidare på med stort kontaktnät till forskarsamhälle, myndigheter, ideella krafter och företag. Här sker också forskning om de areella näringarna vilka medför de viktigaste hoten mot den biologiska mångfalden i Sverige. Här fanns och finns än mer idag den mest omfattande naturvårdsbiologiska forskningen i Sverige, av central betydelse för naturvården och för ArtDatabankens arbete. Naturvårdsverket ansåg att Sveriges lantbruksuniversitet var lämpligaste hemvist för ArtDatabanken.

Men innan beslut togs om placeringen av ArtDatabanken utredde Naturvårdsverket frågan och tillfrågade (genom dåvarande tjänstemannen sedermera generaldirektören Lars-Erik Liljelund) bland annat Naturhistoriska riksmuseet om dess intresse för verksamheten. Riksmuseet hade i några år drivit projekt Linne, vilket man misslyckats med och tvingats lägga ned. Naturhistoriska riksmuseet meddelade mycket tydligt att man inte var intresserad av att få denna verksamhet till sig – man tackade helt enkelt nej.

Därefter har ArtDatabanken varit en betydelsefull nationell och internationell verksamhet, väl fungerande och väl integrerad inom SLU – en prisbelönad och internationellt uppmärksammad förebild. Och under de 22 år som gått sedan ArtDatabanken blev en egen enhet vid SLU så har aldrig någonsin något förslag hörts om att verksamheten borde flyttas, inte heller att den skulle kunna ske bättre någon annanstans t. ex. vid Naturhistoriska riksmuseet. Förslaget i denna utredning framförs för första gången och det görs häpnadsväckande nog helt utan egentliga sakskäl, argument eller utredning av konsekvenser. Några sakskäl att flytta ArtDatabanken till Naturhistoriska riksmuseet finns inte. Det är aldrig klokt att ändra ett vinnande lag.

Ska kunskapen om Sveriges arter göras tillgänglig digitalt eller som bok eller på båda sätten – synpunkter från ett kunskapsförsörjningsperspektiv.

Utredaren förordar att bokverket Nationalnyckeln ska läggas ned och publicering endast ske digitalt. För oss som var med när det hela startade finns det anledning erinra om att i alla de kontakter vi hade med miljöminister Kjell Larsson och de två berörda departementen framfördes mycket tydligt önskemål om böcker. Det fanns också ett totalt samförstånd mellan oss som ledde projektet och med miljöministern och departementen att det så småningom – när arbetet funnit sina former och blivit etablerat – skulle kunna bli aktuellt att också lägga ut visst material på nätet.

Det mesta av artkunskapen i Sverige finns numera utanför universitet och högskolor, något som utredaren inte har förstått. En stor del av författarna till de hittills utkomna delarna av Nationalnyckeln har inte sitt kunskapsområde som yrke. Men de besitter genom livslångt intresse och verksamhet en kunskap som andra inte har och som man hittills inte kunnat läsa sig till någonstans – mycket har inte funnits nedskrivet. Själva vitsen med Nationalnyckeln är ju att göra svårtillgänglig, otillgänglig och helt ny kunskap tillgänglig. Som chef för ArtDatabanken och som ordförande i styrgruppen för Svenska artprojektet hade jag personligen kontakt med författarna till de ca tio första volymerna av Nationalnyckeln. Det var uppenbart att ett flertal av dessa aldrig hade ställt upp för att skriva i åratal om inte resultatet hade blivit en bok att glädja sig åt, kunna visa upp och lämna efter sig. Att slita i åratal för text som bara finns på nätet, som inte märks på samma sätt som en bok och som sedan kanske andra reviderar och skriver om är inte attraktivt för de flesta. Ska materialet ha nuvarande eller liknande innehåll och nivå och enbart publiceras på nätet kommer det att bli mycket stora problem att rekrytera författare även om man skulle betala bra. Allt kan faktiskt inte köpas för enbart pengar. Jag bedömer att cirka hälften av de volymer som hittills getts ut aldrig hade kommit till om det enbart varit aktuellt med nätpublicering. Det är ju också ofta bråttom att få kunskapen nedskriven p g a de tänkbara författarnas ibland höga ålder och hälsa. Två av författarna till de första volymerna har redan avlidit.

Denna aspekt – det s k upphovsmannaönskemålet om bok – har utredningen missat helt. Överger man bokutgivningen kommer man aldrig att kunna genomföra en motsvarande lika omfattande och bra utgivning på nätet.

Anställd personal inom ArtDatabanken tar själva fram material i form av t ex artlistor, artfaktablad, vissa bestämningsnycklar och annan information som kan läggas ut på nätet och som får användas fritt. Det finns redan åtskilligt sådant material på ArtDatabankens hemsida. Detta material kan ArtDatabanken själv bestämma över. Likaså kan man tänka sig att diverse vetenskapligt material läggs ut för ”fritt nyttjande”.

Men i det närmaste all text och en stor del av illustrationerna som görs till Nationalnyckeln utgör produkter inköpta för ett visst ändamål från externa författare och illustratörer. Här gäller naturligtvis upphovsrättslagstiftningen. Ersättning till upphovsman sker för publicering som tryckt bok och/eller för digital publicering. Man kan inte utan särskilt avtal lägga ut material på nätet som annan har upphovsrätt till och absolut inte göra det ”fritt tillgängligt”. Ska publicering ske på ett sådant sätt att materialet får fritt nyttjas icke-kommersiellt och/eller kommersiellt kan man utgå ifrån dels att svårigheterna ökar kraftigt att få författare och illustratörer som överhuvudtaget är beredda att ställa upp (man har ju då en gång för alla avhänt sig rätten till materialet), dels att upphovsmannen om han/hon ändå ställer upp kommer att kräva en betydligt högre ersättning. Det handlar ju då om att i princip köpa ut en rättighet. En digital publicering där materialet blir ”fritt tillgängligt” kommer därför med säkerhet att medföra avsevärda merkostnader.

Om kostnader för digital publicering.

Utredaren säger på sid 21 ”När det gäller Nationalnyckeln föreslås att bokutgivningen upphör och att allt tillhandahållande av data och information om arter, kunskapsspridning och kommunikation sker digitalt. Med en sådan förändring avses inte en digital publicering av nuvarande utförande av Nationalnyckeln utan en helt ny form av av digitalt tillgänglig kunskapsbas. Denna förändring kan frigöra omfattande resurser….”

Detta uttalande är bara ännu ett av utredarens alltför många allmänna, svepande, intetsägande påståenden. Utredaren ser alltså framför sig en ”helt ny form av digitalt tillgänglig kunskapsbas”. Men vad ska den innehålla? Varför säger han inget om det? Den bör ju rimligtvis innehålla den typ av information som forskning, miljövård, amatörbiologer m fl efterfrågar och som är nödvändig för deras arbete. Avnämarna är ju mycket nöjda med innehållet i nuvarande Nationalnyckel och anser sig behöva det. Så vad ska tas bort och vad ska ändras?

Material som ska läggas ut digitalt producerar inte sig självt. Människor ska sammanställa det, kvalitetsgranska det, anpassa det och redigera det så att det blir lätt användbart. Allt detta kostar pengar. Så fort frågor om upphovsrätt kommer in i bilden tillkommer oftast ytterligare kostnader som framgått ovan. Byggandet av system för digital kunskapsspridning kostar också mycket liksom ständig uppdatering av informationen.

Utredarens påstående att digital publicering skulle spara pengar är helt orealistiskt och helt felaktigt. Jag välkomnar gärna en digital publicering parallellt med bokutgivningen men då ska nya medel ställas till förfogande för detta. Det förtjänar också att påpekas att själva böckerna vad gäller tryckning och distribution i stort sett betalas av köparna och inte belastar projektets anslag.

Finns ett folkbildningsperspektiv med Nationalnyckeln?

När Nationalnyckeln startades framfördes inte minst från miljöminister Kjell Larsson betydelsen av folkbildningsperspektivet. Författaren Fredrik Sjöberg har i böcker och i media framfört att svenskarna ”håller på att bli ett folk av biologiska analfabeter”. Tyvärr är det sant att artkunskapen minskar hos allmänheten, samtidigt har vi ännu en viktig kader av duktiga amatörbiologer som är av stor betydelse för forskning och miljövård. Det är mycket viktigt att kunskapsnivån rent allmänt om arter och natur hålls uppe hos svenska folket och inte tillåts minska mer. Det är också viktigt att nytillskottet av duktiga amatörbiologer inte minskar. Här har Nationalnyckeln en stor betydelse.

Utredaren hävdar att Nationalnyckeln är ett misslyckande genom ”en begränsad spridning”. Vad har han egentligen förväntat sig? Olika volymer av Nationalnyckeln har sålts i 10 000 till 40 000 ex. vilket får anses vara mycket bra. Om en svensk fackbok säljs i 2000 ex anses detta vara en stor framgång. Det är ju dessutom så att ett exemplar av boken sällan används av bara en person utan av många familjemedlemmar, släkt och vänner.

Behovet av artrelaterad kunskap har ökat länge och kommer antagligen att fortsätta göra det. En viktig fråga som det svenska samhället borde fundera över är hur man kan öka kunskapen om arter och natur hos svenska folket. Att ha såväl en bokutgivning som en digital kunskapsspridning är säkert det bästa. Samtidigt bör man komma ihåg att en miljon människor i Sverige inte har tillgång till dator vare sig privat eller i arbetet.

Slutomdöme

Slutligen tar jag mig friheten att göra något som jag aldrig gjort förut nämligen yttra mig om en utrednings kvalitet som helhet. Under mina mer än 40 år som statsanställd varav mer än hälften i chefsposition har jag läst säkert hundratalet utredningar och skrivit remissvar på kanske ett femtiotal. Men jag har aldrig sett en statlig utredning som denna, vilken inte annat än delvis, perifert och ytligt har genomfört de arbetsuppgifter som förelagts. Förslag som lämnas är mer eller mindre tagna ur luften utan konkret underlag eller sakliga motiveringar och utan antydan till konsekvensanalys.
Utredningen är ofullständig, oklar, innehåller en lång rad felaktigheter t ex beträffande museistödet, siffror som presenteras är felräknade, utredaren tror att SLU och ArtDatabanken vid SLU är olika huvudmän osv. Utredaren påstår också på sid 16 att ”vissa forskare ifrågasatt nyttan av utgivningen av Nationalnyckeln och menat att forskningsmedel kan användas för annan mer angelägen forskning” och han försöker därmed göra gällande att det skulle handla om någon stor opinion. Han upprepar detta på sid 19 ”som medel för kunskapsspridning har den (dvs Nationalnyckeln) ifrågasatts”. Under Svenska artprojektets alla år är det veterligen en enda person som någonsin kritiserat artprojektet – en pensionerad professor, som i några debattartiklar pläderat för mer anslag till sitt eget område. Att skriva som utredaren gör är medvetet ägnat att försöka ge uppdragsgivaren/läsaren en falsk bild av verkligheten.

Man får en känsla av att utredaren fått muntliga direktiv om eller själv bestämt sig för att minska anslagen med 20 miljoner kr och hanterat utredningen därefter. Han har tydligen velat komma fram till dessa förslag så snabbt och enkelt som möjligt.

Att hantera verklighet och fakta rörande för samhället så viktiga frågor – det handlar ju om infrastruktur för vetenskap, vetenskapliga samlingar, miljövård och spridning av biologisk kunskap – på ett så nonchalant, osakligt och oseriöst sätt är oacceptabelt.

Utredningen är undermålig, departementet bör lägga den till handlingarna och förutsättningslöst se på de frågor som utredningen skulle ha behandlat.

Sigtuna 20120730

Torleif Ingelög
Naturvårdsråd, biolog, författare, ledamot av Kungl Skogs- och Lantbruksakademien samt hemmansägare

Haga Skogstorp 810
193 91 Sigtuna
070-5510865